I guess I could translate this to English, sure.. but right now it's 2am and I
simply dont feel like it after working all day. I sent this to Carina after the
concert this saturday in Gothenburg, Sweden and she suggested I post it
here. I'll translate it tomorrow.
--------------------------------------------------------------
När jag gick upp idag var jag sjukare än någon annan dag den här veckan.
Jag mådde bokstavligen piss. Jag var till och med på väg att ringa min vän
och säga att jag inte orkade gå. Men så lyssnade jag på Inner Circle plattan
här hemma på eftermiddagen i min misär och tänkte för mig själv att inte
fan ska en jävla influensa få mig att missa när mitt favoritband. Inte idag.
Jag tog mig i kragen, duschade och bytte om till mina Jag är en fan-boy-
outfit. Sedan satte jag mig på spårvagnen till vad som skulle visa sig vara
det bästa jag har gjort på flera månader.
Jag kommer till Storan och går in. Det är stolar överallt och jag undrar hur
det är tänkt att vi ska ha en hårdrockskonsert med stolar här. Mycket snart
börjar stolarna avlägsnas till allas förtjusning utom ett par som satt snett
bakom mig. DEt spelade ingen roll dock, det var bäst så.
Efter en del halvhjärtade rop från publiken rör sig äntligen ridån... Ut tittar
en liten rakad kille med orange tröja. I sin högra hand bär han en kamera.
Hysteriska och suktandes efter sina femton minuter i ramljuset skriker de
som står närmast honom och viftar med sina fingrar. Han panorerar och
når platsen där jag står. Snabbt som attan flyger fingerförsedda händer
upp i luften för att leda mig in ett frenesi av gutturala läten. Jag kände mig
som en i gänget. Den stora kameran som var försedd med en lång metall-
arm svepte över folkmassan som precis hade stillnat i den oranga mannens
frånvaro och likt fågeln fenix, vaknade massa upp igen och skrek samt
viftade frenetiskt med armarna. Jag kunde inte hjälpa det, jag hade sålt
min själ till det eviga grå och hade förvandlats från en man, lidande av
influensa till en hysterisk kille som likt en tös vid åsynen av Backstreet Boys,
inte kunde behärska mina kroppsrörelser. Jag hoppade och studsade, skrek
och gormade. Det var ju trots allt Evergrey som skulle få sin första i ett led
av vad vi alla hoppas är många framtida DVD-skivor inspelade. Jag kunde
inte som ett lojalt fan låta detta tillfälle till att hjälpa till gå förlorat.
Och då, plötsligt! Trummor! Musiken börjar dåna och ridån går upp. En
behaglig känsla av välmående infinner sig i min kropp. Min igentäppta näsa
är inte längre ett problem, mina ömma leder slutar ömma samt huvudet som
tidigare kändes som en stor boll av bomull, klarnar upp. Allt som ville få
mig att ligga hemma och tycka synd om mig var som portprioriterat. Allt som
spelade roll var här och nu. Ekonomiska problem, framtida karriärval, kvinnor..
Allt var som bortblåst. Det fanns bara en verklighet och det var den runt min
omedelbara omgivning. Det var den starka närvaron från scenen samt de
runt mig som sprudlade av glädje. Glädjen höll i sig ett tag sen sa Tom:
Till alla er om har förlorat någon den senaste tiden... och så tog han ton.
Han sjung Recreation Day. En låt jag har lyssnat på otalet gånger men
aldrig förr gjorde den sig så bra som nu. Jag kom att tänka på min pappa
som dog för snart åtta år sedan som jag inte har talat med än. Tankarna
driftade vidare och jag bestämde mig för att ta en gravsup vid hans grav
inom den närmsta tiden.
Konserten var det bästa jag gjort på flera månader. Den slog till-och-med
min 25-årsdag som i sig var en underbar upplevelse. Vad jag vill säga dig
är att igen få se dig på scen var jättekul. Det var kanske inte oväntat, men
ändock glädjefyllt. Bandet var bättre än någonsin tidigare och var den bästa
konserten jag någonsin varit på. Jag har inte varit på mer än en handfull,
men de har alla utom en varit bra. Denna var superb. Hade jag haft
möjlighetern att personligen tacka Tom och grabbarna, dig och de andra i
kören så hade jag gjort det för ni vände på hela min vecka, kanske till-och-
med min månad.
Ni är värda alla lovord ni får, det var underbart. Tack Carina. Jag ska hålla
ögonen öppna efter småspelningar så att jag kan få tillfället att tacka
hela bandet någon dag.
Nu har influenan kommit tillbaka, hysterin har släppt sig, jag är två t-shirts
rikare, 350:- fattigare. Nu har jag blivit väldigt trött och ska sova. Jag hoppas
att ni har en underbar kväll. Ni går jag och lägger mig.
--------------------------------------------------------------
simply dont feel like it after working all day. I sent this to Carina after the
concert this saturday in Gothenburg, Sweden and she suggested I post it
here. I'll translate it tomorrow.
--------------------------------------------------------------
När jag gick upp idag var jag sjukare än någon annan dag den här veckan.
Jag mådde bokstavligen piss. Jag var till och med på väg att ringa min vän
och säga att jag inte orkade gå. Men så lyssnade jag på Inner Circle plattan
här hemma på eftermiddagen i min misär och tänkte för mig själv att inte
fan ska en jävla influensa få mig att missa när mitt favoritband. Inte idag.
Jag tog mig i kragen, duschade och bytte om till mina Jag är en fan-boy-
outfit. Sedan satte jag mig på spårvagnen till vad som skulle visa sig vara
det bästa jag har gjort på flera månader.
Jag kommer till Storan och går in. Det är stolar överallt och jag undrar hur
det är tänkt att vi ska ha en hårdrockskonsert med stolar här. Mycket snart
börjar stolarna avlägsnas till allas förtjusning utom ett par som satt snett
bakom mig. DEt spelade ingen roll dock, det var bäst så.
Efter en del halvhjärtade rop från publiken rör sig äntligen ridån... Ut tittar
en liten rakad kille med orange tröja. I sin högra hand bär han en kamera.
Hysteriska och suktandes efter sina femton minuter i ramljuset skriker de
som står närmast honom och viftar med sina fingrar. Han panorerar och
når platsen där jag står. Snabbt som attan flyger fingerförsedda händer
upp i luften för att leda mig in ett frenesi av gutturala läten. Jag kände mig
som en i gänget. Den stora kameran som var försedd med en lång metall-
arm svepte över folkmassan som precis hade stillnat i den oranga mannens
frånvaro och likt fågeln fenix, vaknade massa upp igen och skrek samt
viftade frenetiskt med armarna. Jag kunde inte hjälpa det, jag hade sålt
min själ till det eviga grå och hade förvandlats från en man, lidande av
influensa till en hysterisk kille som likt en tös vid åsynen av Backstreet Boys,
inte kunde behärska mina kroppsrörelser. Jag hoppade och studsade, skrek
och gormade. Det var ju trots allt Evergrey som skulle få sin första i ett led
av vad vi alla hoppas är många framtida DVD-skivor inspelade. Jag kunde
inte som ett lojalt fan låta detta tillfälle till att hjälpa till gå förlorat.
Och då, plötsligt! Trummor! Musiken börjar dåna och ridån går upp. En
behaglig känsla av välmående infinner sig i min kropp. Min igentäppta näsa
är inte längre ett problem, mina ömma leder slutar ömma samt huvudet som
tidigare kändes som en stor boll av bomull, klarnar upp. Allt som ville få
mig att ligga hemma och tycka synd om mig var som portprioriterat. Allt som
spelade roll var här och nu. Ekonomiska problem, framtida karriärval, kvinnor..
Allt var som bortblåst. Det fanns bara en verklighet och det var den runt min
omedelbara omgivning. Det var den starka närvaron från scenen samt de
runt mig som sprudlade av glädje. Glädjen höll i sig ett tag sen sa Tom:
Till alla er om har förlorat någon den senaste tiden... och så tog han ton.
Han sjung Recreation Day. En låt jag har lyssnat på otalet gånger men
aldrig förr gjorde den sig så bra som nu. Jag kom att tänka på min pappa
som dog för snart åtta år sedan som jag inte har talat med än. Tankarna
driftade vidare och jag bestämde mig för att ta en gravsup vid hans grav
inom den närmsta tiden.
Konserten var det bästa jag gjort på flera månader. Den slog till-och-med
min 25-årsdag som i sig var en underbar upplevelse. Vad jag vill säga dig
är att igen få se dig på scen var jättekul. Det var kanske inte oväntat, men
ändock glädjefyllt. Bandet var bättre än någonsin tidigare och var den bästa
konserten jag någonsin varit på. Jag har inte varit på mer än en handfull,
men de har alla utom en varit bra. Denna var superb. Hade jag haft
möjlighetern att personligen tacka Tom och grabbarna, dig och de andra i
kören så hade jag gjort det för ni vände på hela min vecka, kanske till-och-
med min månad.
Ni är värda alla lovord ni får, det var underbart. Tack Carina. Jag ska hålla
ögonen öppna efter småspelningar så att jag kan få tillfället att tacka
hela bandet någon dag.
Nu har influenan kommit tillbaka, hysterin har släppt sig, jag är två t-shirts
rikare, 350:- fattigare. Nu har jag blivit väldigt trött och ska sova. Jag hoppas
att ni har en underbar kväll. Ni går jag och lägger mig.
--------------------------------------------------------------