Doom:VS reviews

Reviews of Doom:VS - Dead Words Speak [Firedoom Music 2008]


http://www.northernmetal.info/reviews/review_detail.php?id=312
10/10 by GrimWinter
For his second solo disc, Dead Words Speak, released under the DOOM:VS moniker, Johan Ericson of DRACONIAN fame again indulges in bleak, desolate soundscapes that are both sonically and lyrically evocative. Occasional glimpses of beauty can be found amidst the detritus of fleshly life, and Johan unfolds very deep atmospheres that to a greater extent are heavier and darker than the “Aeternus Vale” debut from 2006. Although not as frequently as the previous disc, the genius transitions to softer sections with allusive melody lines pop up here and there, and this is most notably on the dreamlike “The Lachymal Sleep” track, which features adorable guitar harmonies, deep growls, evocative clean vocal lines, distant and eerie keyboard fills; a masterpiece of a track which sounds like a cross between SWALLOW THE SUN, SHAPE OF DESPAIR, SATURNUS and OPETH.

Johan Ericson knows a great deal about structure and pace. Moreover, he masters the art of conveying emotions perfectly, which can’t be said about all the new bands that have added ‘doom’ to their description tag. Doom is more than just slowing down the tempo; it’s about a feeling and creating a certain tone. By intertwining intense funeral doom soundscapes with more mellow and dreamlike passages, Johan is taking the listeners into their own realm of abysmal atmospheric soundscapes. The contrastive heavy and softer passages create a music style that gets one pumped up and enthused.

DOOM:VS is a funeral-driven doom/death project that should be checked out by all fans of early 90’s doom metal scene. Although “Dead Words Speak” is darker and less accessible than its predecessor, Johan has created yet again an opus that is masterly executed on all accounts, and with this release he proves that he’s one of the leading extreme Swedish metal musicians. Once drawn into this dark, melodic, and epic world of despair, it is uneasy to find your way out until the end. The desolate soundscapes and impenetrable atmospheres will leave you feeling utterly scared and alone...

http://www.extreme-aggression.de/index.php?option=com_content&task=view&id=942&Itemid=35
9/10 by Noisi

Doom: VS könnte auch Johan Erickson heißen. Denn der Johan ist für alles bei Doom:VS verantwortlich: Instrumente und Gesang. Aber keine Angst, wenn man es nicht weiß, fällt es auch nicht auf, dass hier nur eine Person das komplette musikalische Repertoire abdeckt. Wie der Name schon verrät, gibt es Doom Metal zu hören und eines kann ich mit klarer Gewissheit sagen: der Johan spielt nicht nur einfach Doom. Nein, der Mann zelebriert Doom Metal. Atmosphärisch, schleppend und mit sehr viel Gefühl werden die 6 Songs auf dem Silberling vorgetragen. Kein Song unterschreitet die 6 Minuten Marke und der längste Titel ist über 12 Minuten lang. Aber ich kann alle Zweifler beruhigen. Doom: VS oder besser der Johan hat so viele Ideen in seine Songs einfließen lassen, dass hier tatsächlich keine Langeweile aufkommt. Doom: VS ist Musik zum Träumen und Entspannen. Es macht einfach frei, die Songs in einem dunklen Raum zu hören und die Gedanken schweifen zu lassen. Instrumental wie auch vom Gesang her spielt der Schwede manch gestandene Band an die Wand. Fantastisch an Doom:VS ist für mich auch der Fakt, dass hier nicht die totale Monotonie regiert. Die Musik vermittelt eine Menge Gefühl und lebt von finsteren Melodien. Das musikalische Tempo ist natürlich für eine Doom-Band sehr, sehr langsam, aber glücklicherweise ist die Musik nicht einschläfernd. „Dead Words Speak“ reißt einen auch nicht gefühlsmäßig runter, sondern baut eher neue Kräfte auf. Diese CD ist ein geniales Stück Doom Metal. Johan hat es geschafft, die Finsternis und Ruhe dieser Musik mit einzelnen Melodien zu verfeinern.
 
http://deathdoom.freeforums.org/doom-vs-dead-words-speak-t528.html#561
5/5
Hailing from the snow laden backdrop of Saffle in Sweden, one man Doom act DOOM VS. featuring solitary member J.Ericson have released "Dead Words Speak", and for those who think that one man bands can't pull their weight in the kcataclysmic world of Metal, think again. Firedoom Records certainly think that this one can. Plus if you need any proof of the mans credentials, just go and have a listen to the ever growing DRACONIAN!

"Half Light" opens up the album with a slow paced tempo that instantly gets the black clouds setting in and oppressiveness is soon to follow. Using a nice blend of harsh growling vocals and atmospheric clean ones, Ericson shows in the early stages that he has great diversity and isn't afraid to mix things up. As the title track of the album "Dead Words Speak" kicks in you get a true reflection of the ehavines sin both sound and feeling that Doom Vs. is capable of, and again the dual vocals give the music a real haunting quality. What I love though is the long drawn out Doom riff-age, hard and precise, almost clinical but in every way carrying the true essense of Doom Metal. Not only that but track has a sense of slow urgency, a rising of emotions that builds the anxiety and the drama superbly. "The Lachrymal Sleep" has a much more grinding quality too it, and it's flows steadily onwards on a winding journey, dark in feel and sinister in mood. Again the intricate guitar play adds drama and a real sense of foreboding as the devastingly haunting nature of Doom Vs. keeps on kicking in.

Moving intot he second half of the album we have "Upon The Cataract" which intensifies significantly the hostility this man can produce as the frost bitten anger and hatred spills forth is a downpour of vile emotions but awesome riff-age, slow direct and agonizing all at the same time. "Leaden Winged Burden" really lives up to it's name, and the album is never more ominous and oppressive than right here. Slow and hard, the song crawls along on it's bloody belly, leaking anguish and reality that life itself can be the biggest burden of all. The finale though is "Threnode", a track that combines everything this is great and that works about Doom Vs and throws it right back at you with venom. The deep seated feeling of solitude, thebleakness of life, the anger but above all else the atmospheric variance that Ericson can conjour at will, it's all there finishing off this truly great album.

"Dead Words Speak" is a divine album, brilliantly written and performed with even more talent. If you ever had a preconception about one man bands, think again, take in what Doom Vs. has to offer and sit back and relax, because this is one album your going to enjoy a hell of a lot.
 
http://www.musikreviews.de/reviews/2008/DoomVS/Dead-Words-Speak/
11/15 by Oliver Schreyer
DRACONIAN-Mastermind Johan Ericson lädt den doomverliebten Hörer mit „Dead Words Speak“ nun zum zweiten Mal in seine düster-schöne Welt ein. Das Ergebnis kann sich hören lassen, auch wenn man die Nähe zur Hauptband sehr deutlich heraushört, werden hier vor allem seine noch dunkleren Seiten nach außen gekehrt.

„Dead Words Speak“ ist keine echte Überraschung nach „Aeternum Vale“, sondern eine klare Weiterentwicklung. Dass Ericson noch nicht die Tiefen seines musikalischen Potentials ausgeschöpft hat, wird schnell klar, denn trotz sehr ordentlicher Leistung gibt es gute und wirkliche Highlights auf dem Album. Konkret gesprochen stechen insbesondere der mitreißende Opener „Half Light“ sowie das erdrückende „Upon The Cataract“ hervor. Auch der Rest der Platte überzeugt mich, wirft aber nicht ganz so viel Tiefe in die Schatten dieser Welt und zeigt klar, dass nach oben hin noch genug Spielraum für eine weitere Steigerung vorhanden ist. Das schmälert das Gesamtergebnis jedoch nicht, denn grundsätzlich, weiß der Protagonist in seinem eigenen Heimkino ganz genau, was er will und wie er es erreicht. Zumal es auch in der Umsetzung – sowohl musikalisch als auch von der Produktion her – keine Defizite zu vermelden gibt.

Im Vergleich zu DRACONIAN sind DOOM:VS noch erdrückender und niederschmetternder. Trotz fehlenden Frauengesangs gibt es facettenreich dargebotenes Wortgut, dass zum einen stilgetreu gegrowlt aber auch mit gewöhnungsbedürftigem, klagenden Klargesang vorgetragen wird, der dieser Scheibe viel an Individualität verleiht. Die Songs besitzen trotz starker Melodien viel Düsternis und Negativität in Funeral Doom-Nähe, verlieren sich aber im Gegensatz zu vielen Bands dieser Spielart nie in Monotonie. Die Ausdruckskraft der Songs wirkt somit besonders stark, wenn die Melodien ins Spiel kommen und wie Hoffnungsschimmer kurz am Horizont aufblitzen, bevor alles in der Dunkelheit ertrinkt...

FAZIT: „Dead Words Speak“ ist eine sehr starke, melancholische Platte geworden, die sich irgendwo zwischen Melodic- und Funeral Doom einordnen lässt und sehr gelungen die Hauptelemente beider Genres verschmelzen lässt. Vor allem jenen wärmstens empfohlen, denen DRACONIAN aufgrund des sehr dominanten Frauengesangs insgesamt zu gotisch wirkt. Eine sehr attraktive Alternative, die die Hauptband nicht kopiert, aber auch klar heraushören lässt, dass die Musik beider Bands nicht weit voneinander liegt.

http://www.imperiumi.net/alb_2.php?id=8121
7.25/10 by Antti Korpinen
Myös Draconianista tutun Johan Ericsonin Doom:VS -sooloprojektin ensimmäinen levy, parin vuoden takainen Aeternum Vale oli geneerisen death/doomin juhlaa genren tavanomaisimmilla mausteilla varustettuna, eikä bändin kakkoslevykään omaperäisyydellä pisteitä kerää. Mutta niin vain on, että Dead Words Speakilla taitavasti sävelletyt biisit puhuvat puolestaan. Tyylillisesti Swallow the Sunin ja Rapturen välisessä ei-kenenkään-maassa vaeltava Doom:VS hakee kakkostuotokselleen uutta voimaa Katatonia-henkisistä, monotonisen tarttuvista kitaramelodioista, huomattavasti entistä paatoksellisemmasta laulutulkinnasta ja raskaammasta soundimaailmasta. Näillä pienillä muutoksilla bändi ottaa komean harppauksen eteenpäin debyyttinsä tasapaksuudesta ja tylsyydestä.

Vaikka avausraita Half Light lupailee jo hyvää, uskaltaa kyyninen kriitikko vapauttaa naamansa positiivisempaan virneeseen vasta kolmosbiisi The Lachymal Sleepin onnistumisen myötä. Veisu on kieltämättä niin rakenteeltaan kuin riffeiltään varsin tavanomainen death/doom-riipaisu, mutta kolmen minuutin korvilla starttaavien, epätoivoisen vapautuneiden Rapture-melodioiden myötä siinä kiteytyy kliseinen "yksinkertainen on kaunista" -sanonta. Jos on The Lachymal Sleep levyn kenties paras raita, päätynee lätyn selkein My Dying Bride -kumarrus, Leaden Winged Burden sen heikoimmaksi vedoksi. Sen verran mitä moneen kertaan jo unohtamastani Aeternum Valesta muistan, voin sanoa Leaden Winged Burdenin kaatuvan samoihin tylsyyden ja laiskuuteen päin kallellaan olevan tyylitajun perisynteihin. Valitettavasti päätösraita Threnodekaan ei enää palauta levyä neljän ensimmäisen kappaleen viitoittamalle, marmoripäällysteiselle tielle, vaikka ei Leaden Winged Burdenin tasoinen ohilyönti olekaan.

Vaikka Dead Words Speakin vauhdinpito ei päätä huimaakaan, on levy parhaimmillaan (neljässä ensimmäisessä kappaleessa) verrattain intensiivisen tuntuinen. Intensiivisyys ja jopa tietynlainen energisyys eivät kuitenkaan kumoa sitä tosiseikkaa, että albumin tunnelma on hilpeä kuin avantouinti lyijyräpylöillä. Kahden viimeisen raidan aiheuttamasta tason heittelystä ja yllätyksettömyydestä huolimatta Dead Words Speak on tasokas ja mielekäs death/doom-levy, jollaisia ei viime aikoina ole vastaani liiaksi kävellyt.
 
http://www.myrevelations.de/
11/15 by Andreas Goericke
Johan Ericson heißt das Gehirn hinter dem obskuren Namen DOOM:VS. Obskur ist hier auch das richtige Wort, denn nichts anderes drückt die Musik aus. Lärmt der Herr hauptberuflich doch bei den Gothic-Wesen von DRACONIAN, handelt es sich hierbei um seine höchsteigene Band. Und diese übt sich in rabenschwarzen, sehr unlustigen Klangmalereien der doomigsten Variante. Habe ich Band gesagt? Na ja, wenn man von einem Mann spricht, ist das Wort sicher falsch gewählt.
Umso erstaunlicher ist es, dass er es wirklich alleine tut. Die komplette Platte ist von ihm eingespielt, beschrieen, besungen, betrommelt, respektive programmiert.
Was der Herr hier scheinbar als seine höchstselbigen seelischen Abgründe fabriziert, ist schon mal einen Besuch beim Doktor Wert. Die Kerbe, die er einschlägt, ist reinrassiger Doom-Death des Kalibers MOURNING BELOVETH oder den gottvollen MY DYING BRIDE, ohne allerdings die Klasse der letzteren zu erreichen. Die Produktion der Platte ist glasklar, der Sound tonnenschwer und das Tempo überaus getragen. Die Musik ist latent verzweifelt, schleppend und herzzerreißend bitter. Er fährt das volle Programm von sauberen Gesängen, gesprochenen Passagen, ausgesprochen melancholischen Gitarren-Leads und zementbleiernen Riffs auf, so dass "Dead Words Speak" ein echter Genuss für jeden Jenseitigen werden wird. Auch die Stimmen des Herrn Ericson, sowohl die fetten Grunzer, als auch die sehr angenehme Singstimme, lassen sich durchaus hören! Leider fehlt dem Teil noch der letzte Hit-Charakter einiger richtig runder Seelenfänger, aber man kann sicher von einer brutal guten Packung Todesblei für die werte Sammlung sprechen. Licht aus!


http://www.arisingrealm.at/
6/10 by Michael Freitag
Traditionell lässt sich die herbstliche Jahreszeit mit pechschwarzem Doom am besten füllen. Da gute Bands derzeit nicht wirklich im Überfluss zu finden sind, tut es gut, dass Doom:VS mit ihrem neuen Album „Dead Words Speak“ angekrochen kommen, um den Tag noch etwas kürzer werden zu lassen. Für Neulinge vorab zur Information: Doom:VS sind das Soloprojekt von Johan Ericson, der im Hauptberuf bei den wesentlich kommerzieller ausgerichteten Draconian beteiligt ist. „Dead Words Speak“ ist bereits das zweite Album des kreativen Schweden. Im Vergleich zu stilistisch ähnlich gelagerten Bands ist Doom:VS düsterer und bedrohlicher. Hier steht Doom/Death nicht bloß als belanglose Etikettierung, sondern umschreibt das Gehörte äußerst passend. Was bereits beim Opener „Half Light“ auffällt, ist eine beklemmende Monotonie, die richtiggehend hypnotisiert. Es dauert einige Zeit, bis man mit den Songs wirklich warm wird, denn so richtig fesselnd wirkt zunächst nichts an den neuen Kreationen des Schweden. Johan versucht mit seiner Musik eine bedrohliche Atmosphäre zu erschaffen, die den Zuhörer gefangen nimmt. Kein leichtes Unterfangen, denn dazu passiert doch zu wenig auf „Dead Words Speak“. Es fehlt an Abwechslung, die die vorherrschende Monotonie ansatzweise durchbrechen und so für eine Art Orientierungsgefühl sorgen könnte. Besonders anhand des mehr als zwölf Minuten dauernden Brockens „Threnode“ wird dies deutlich. Zwar versucht Johan mit einigen akustischen Auflockerungen seinen Songs etwas mehr Kreativität anzuhaften, letztendlich verfällt er jedoch wieder in denselben Trott und man hat das Gefühl, den Song wieder von Anfang an zu genießen.
„Dead Words Speak“ ist ein gutes Doom-Album, jedoch wirklich nur eingefleischten Liebhabern dieses Genres zu empfehlen. Wer es gerne etwas abwechslungsreicher und auch eine Nuance schneller gespielt bevorzugt, der ist bei Doom:VS definitiv an der falschen Adresse.

http://www.doommetalfront.de
9,5/10
Mit „Dead Words Speak“ veröffentlicht Johan Ericson alias DOOM:VS bereits das zweite Soloalbum neben seiner Hauptband Draconian. Über 6 Titel hinweg wird Funeral Doom per excellance zelebriert und weit mehr als schnödes Trademarks-Heruntergerödel geboten. J.E. kombiniert düstere Langsamkeit mit episch ausufernden Melodien, bösartige Growls wechseln sich mit traurigschönem klaren Gesang ab. Jeder Song zeugt vom Genius des Erschaffers, sowohl in kompositorischer Hinsicht als auch in Bezug auf die instrumentalische Umsetzung. Langeweile gibt es nicht, da Abwechslung trotz bleierner Grundnote programmatisch ist. Aufgrund des hohen Gesamtniveaus fällt es schwer, ein Highlight aus dem Gesamtwerk herauszulösen. Alle Songs fügen sich wunderbar ein und bieten insgesamt 50 Minuten Tristesse und Agonie. „Dead Words Speak“ ist definitiv eine der bemerkenswertesten Funeral Doom Veröffentlichungen in diesem Jahr und beweist wieder einmal, dass in Finnland das Blut dunkler und zäher durch die Adern fließt als in den meisten Teilen der düsteren Welt.

http://www.passzio.hu/modules.php?name=News&file=article&sid=15584
9/10 by Szabi
Már többször találkoztam e svéd nemzetiségű project nevével, amely mögött a gothic/doom metalos Draconian gitárosa, Johan Ericson áll, de ez az első alkalom, hogy komolyabban betekintést nyerhetek az általa létrehozott zenei világba. Jelen korong egyébként már a második nagylemeze (Aeternum Vale) a 2004-ben életre hívott formációnak, amelyen igazán jófajta, „halálos” beütésű doom metal hallható. Utazás az árnyékok birodalmába.

Nem teljesen eredeti, de nagyon hangulatos zenét kapunk mintegy ötven percben, amely az olyan csapatok rajongóinak, mint pl. a Shape of Despair, Mourning Beloveth vagy a Swallow the Sun, örömteli 50 percet fog okozni. Előbb soroltak munkásságát nem ismerőknek némileg ijesztőnek tűnhet, hogy a legrövidebb dal is majd’ hét perces (bár a stílusban ez még nem is számít hosszúnak), azonban a lassan tovahömpölygő riffek ellenére sem tudom azt mondani, hogy unalmas lenne az anyag. Alaposan kidolgozott és kiválóan hangszerelt, amelyet teljes egészében Johan írt és rögzített az utolsó hangig. Azt sajnos nem tudom, hol vette fel, de brutálisan telt soundot kreáltak a dalokhoz, amely könnyedén gyűri maga alá a hallgatót.

A gitár minden pendülése és minden billentyűhang nagyon a helyén van, a dobjáték is kifejezetten változatos a stílushoz képest. Elképesztő érzés árad a keserédes melódiákkal átszőtt zenéből, noha ez inkább olyan jelzőkkel illethető, mint magány, szívfájdalom, elmúlás... Johan hol mélyen gurgulázó, hol éteri tisztaságú éneke által tolmácsolva (ez utóbbi kevesebb szerepet kap). Nagyon homogének a dalok és egységesen magas a színvonal, de amikor először hallottam meg az ’Upon the Cataract’ elején a nyirkos kripták sötét mélyéről felmorajló riffet... uh, a hideg futott rajtam végig, a műfaj igazi ásza ez a szerzemény.

Múltkoriban némi méltatlankodásnak adtam hangot a Forest Of Shadows friss lemezét illetően, és bár a műfaj adott mindkét csapat esetében, tény, hogy ez a fajta muzsika nekem sokkal jobban tetszik.
 
http://www.bloodchamber.de/cd/d/5590/
8.5/10 by Stephan Jegust

Johan Ericson (DRACONIAN) muss ein unglaublich trauriger Mensch sein. Mit seiner Hauptband DRACONIAN lässt er es schon sehr melancholisch scheppern, zusätzlich spielt er auch in SHADOWGARDEN, wo komischerweise fast die gesamte DRACONIAN Belegschaft (traurigem) Gothic Rock frönt. Ob Herr Ericson jetzt musikalisch zu kurz kommt oder einfach ein Füllhorn an doomigen Songs ist, bleibt unbeantwortet – jedoch ist DOOM:VS ein Soloprojekt des Gitarristen, der hier alles allein macht.

Bei DRACONIAN ist ja öfters das (teils) auf opernhaft getrimmte Gesangsorgan von Lisa Johansson etwas nervig. Wem dies also auf Dauer zu ätzend ist, wer daheim alle alten Platten von ANATHEMA im Schrank hat, mit MY DYING BRIDE aufwacht und beim Müsli essen schon schwermütig über die Milch, die vergossen wurde, am Tisch seufzend über die Sterblichkeit alles Irdischen sinniert, der wird DOOM:VS problemlos in die große dunkle Kollektion morbider Death/Doom Platten einreihen können. Schwermütig, langsam, mit seelenzerreißendem cleanen und gegrunztem Gesang bestückt, schleppende Schlagzeuggrooves, ausklingende Gitarrenakkorde ohne technischer Frickelei, dezent im Hintergrund eingesetzte Synthieklänge – hier wurde alles richtig gemacht, um an einem traurigen Herbsabend jedem einzelnen, dahinsiechenden Blatt im sterbenden Abendlichte den Weg ins Nirvana zu ebnen. Einzig die doch stark ähnlichen Kompositionen trüben das Gesamtbild, denn anstatt sechs Songs hätte der Protagonist hier auch einen einzelnen, 50 Minuten langen Song aufnehmen können. Kleine Ausreißer (wie das Gitarrenlead bei „The Lacrymal Sleep“) sorgen für Abwechslung. Produktionstechnisch, finde ich, wurde ein gutes Gesamtbild geschaffen.

Fazit: Wer auf traurigen Death/Doom steht, DRACONIAN, (frühe) ANATHEMA und MY DYING BRIDE mag, kann getrost ein Ohr riskieren. Auch sonst eine schöne Platte für Rotwein beseelte Abende in gemeinsamer Einsamkeit – 8,5 Punkte, endlich mal ein gut gemachtes Soloprojekt.

http://www.metalfactory.ch
8.7/10 by Toby S.
Was geschieht, wenn ein Musiker aus einer Band beschliesst, sich einem Nebenprojekt zu widmen? In den meisten Fällen gibt es genau zwei Szenarien: Entweder macht er etwas völlig neues, das er in seiner Stammcombo nicht verwirklichen konnte, oder er verfolgt die gleichen Pfade und verändert nur marginal etwas. Letzteres ist der Fall bei „Dead Words Speak“, denn was hier Draconian-Gitarrist Johan Ericson aus seinem düsteren, melancholischen Geiste auf CD gebannt hat, ist im Grunde genommen eine verlangsamte, erdrückendere und absolut hoffnungslose Variante der eh schon beklemmenden, tragischen Draconian. Wobei jedoch der Unterschied auf der Tatsache basiert, dass bei Doom:Vs nur männliche Vocals, sowohl gegrunzt wie auch clean und voller Verzweiflung gesungen, zum Zuge kommen. Der Rest ergibt sich praktisch von selbst, wenn einem Bands wie die eben schon genannten Draconian, Saturnus, Dolorian oder auch Hanging Garden etwas sagen: Schleppend, zäh und alles gnadenlos niederwalzend ergiesst sich aus den Brüllwürfeln eine Masse, die schwärzer als schwarz ist, jenseits aller Hoffnung ihr Dasein fristet und nicht einmal mehr Tränen zulässt, weil es schon lange keine mehr gibt, um das zu betrauern, was auf „Dead Words Speak“ angesprochen wird. Einen Wermutstropfen gilt es aber dennoch anzumerken, welcher wohl bei den meisten Doom-Bands zu finden sein wird: Nach ein oder zwei Tracks kann sich eine gewisse Verschleisserscheinung einstellen, und die einzelnen Songs wirken in sich sehr ähnlich. Das hängt aber wohl vom Gemütszustand des Hörers ab, wie er die gesamte Scheibe auf sich wirken lässt. Zum schwermütig Träumen und auch Trauern eignet sich dieser Silberling aber allemal hervorragend.

http://www.zeromagazine.nu/rec.asp?id=2360
8/10 by Robert Ryttman
Johan Ericson från Draconian är tillbaka med enmansprojektet Doom:VS, efter utmärkta albumet Aeternum Vale som kom 2006, och uppföljaren är inte ett dugg glättigare. Musiken är fortfarande ödsligt tung och mörk, melodiös och vemodig, men också vackert värdig i sitt makliga slow motion-tempo. Dead Words Speak är i motsats till många andra plattor inom genren rätt varierad, inte minst för att Johan utvecklat sången och delvis gått ifrån det ensidiga growlandet, men det händer grejer även i låtarna som man inte alltid förväntar sig. Och detta utan att tumma på atmosfären och de tunga ackordexplosionerna. De sex spår som plattan består av ligger generellt på omkring sju, åtta minuter i längd, med undantaget ”Threnode” som passerar tolv, och sammanlagt har över femtio minuters musik skapats. En ruggig höstdag som denna, då gula löv faller ikapp med regnet, känns Dead Words Speak som det perfekta soundtracket och jag låter plattan gå på repeat, utan att tröttna. Det händer inte ofta med den här typen av musik. Oavsett om du gillar doom eller goth eller bägge delar, så kommer du känna dig hemma i de tavlor av ljud som Johan målar upp här, och behöver du smakprov så föreslår jag att du lyssnar på ”Half light”, ”The lachrymal sleep” eller ”Upon the cataract” i första hand. Gillar du dem lär även resten av plattans spår gå hem.

http://www.agonyzone.com/skivrecensioner.asp?oid=472711
3/5 by Thomas Olsson
Eldsjälar! Jag älskar eldsjälar. Johan Ericsons musik har på distans blivit mig en kär vän genom åren. Djupt förankrad i 90-talets tidiga döds/doom, tänk band som Paradise Lost, Anathema, Blood Divine eller My Dying Bride, har Johans projekt Doom:VS hämtat sin styrka och sina idéer.

I Johans vanliga gothmetalband Draconian, följer sången beaty/beast modellen, i Doom:VS är det Johans som sköter allt.
Här finns ingen plats för ljuv kvinnosång. I enmansprojektet Doom:VS är det nästan bara djup growelsång. Även Draconians gothmetal får här stå tillbaka för dynamisk döds/doom av yttersta kvalité.

Låtarna är långa, vackra och bitvis spröda för att i nästa sekund övergå till obarmhärtigt plågsamma alster med sång djupt ner från katakomberna. Mäktiga ljudlandskap byggs upp, mörkret tar över och endast harmageddon återstår…

Det är bra men ganska krävande. Plattan är nästan en timme lång med låtar som tangerar 8 minuter. Tyvärr blir det aningen för suggestivt med lite väl många och upprepande segdragande partier för att jag verkligen skall förlora mig i musiken.

http://www.slavestate.se/?c=879
4/5 by Michael Porali
Johan Ericson (Draconian) har i nämnda bands replokal skrivit och spelat in ett album under namnet Doom: VS. Då båda akterna rör sig inom ungefär samma musikaliska sfär är det kanske på sin plats att fråga sig varför, men bara ett par minuter in på ”Dead words speak” står det ganska klart att det här måste vara en ventil som behövs. Det här rör sig om något helt annat, åtminstone sett till det lilla undertecknad hört av Draconian. ”Dead words speak” är utan att överdriva en av de mest artistiska, känslomässiga metalplattor jag hört. De samtidigt välproducerade men ändå skeva riffen harmoniserar perfekt med Johan Ericsons växlande mellan death metal-gruff och släpig doom metal-sång, och de sex inte allt för korta spåren passar så bra ihop att man nästan kan tro att skivan är inspelad i en enda sittning. Skulle det finnas något som heter emo-doom skulle det vara det här, och det inte alls i samma bemärkelse som i den där genren där de gillar svarta snedluggar och röda strumpbyxor. Nej, här är allting svart. Varenda känsla, vartenda klädesplagg.