From Musiklandet - Sweden
I don't think he likes it
*************************************
Kindly fuck off and go home
När jag under något år bodde i Karlstad lyckades Jehovas Vittnen av någon anledning dyka upp varje gång jag lyssnade på Bolt Thrower; en prestation då mina death metal-dagar var synnerligen lätträknade. När jag öppnade dörren - musiken och volymen tycktes få dem att föreställa sig mig som fan själv som skulle frälsas bit för bit - var de så nöjda med att snabbt få pracka på mig ett par nummer av Vakttornet att de sedan lommade iväg. Hade jag spelat Rakoth hade de kastat sig över mig. En mjukis som bara behövde lite vägledning.
Rakoth gör nämligen musik som tror sig vara hård som en tackling av Paul Scholes men i själva verket känns som Musikbyrån: man kan bara skratta åt skiten. "Planeshift" är en total gotisk hjärnkollaps, ett olidligt medeltida gycklarpipande i hårdrockstappning, en platta som siktar mot trädtopparna och landar sex fot under jorden.
Ryssarna varvar smattrande, programmerade dubbelkaggar med sömniga goth-melodier, stenkorkade fantasy-texter, horribelt symfonirocksprogressiva breaks och miljoner djävla flöjter. Marduk möter Marillion, ungefär. Produktionen är ett skämt - när trummorna på standardiserat black metal-manér ska brisera i högtalarna, låter de på "Planeshift" i bästa fall som om någon poppar popcorn.
Jag minns något gammalt urklipp från Dagens Nyheter, någon intervju med tonåringar om varför de inte läste böcker. En kille svarade att den enda bok han läst i sitt liv var "Rambo 3" och att den var skitdålig. Rakoth har läst tre böcker, Tolkiens trilogi om Härskarringen, och tycker den är skitbra. Således handlar varje gymnasialt tafflig text om sandlådekampen mellan gott och ont, som Blind Guardian på om möjligt ännu sämre engelska.
När ett brittiskt musikmagasin - Vox har jag för mig - för några år sedan skrev om new grave och de nya goterna, bland annat anemiska Radiohead och Placebo, bandet vars namn är en programförklaring, sa de egentligen allt som behövde sägas om det som kallas goth. Stackars The Sisters of Mercy och sångaren Andrew Eldritch fick åter av någon outgrundlig anledning ta på sig ansvaret för folk vars idé om en schysst spelning är att ha likkistor på scen och horder av hålögda, vitsminkade groupies i publiken.
Men det fanns tack och lov en viss substans i artikeln. Fields of the Nephilims Carl McCoy presenterades som "Eldritch´s arse", och resterande molokna goth-epigoner avfärdades med samma sex ord som Rakoth förtjänar: "kindly fuck off and go home".